Snart 40
Snart är nedräkning till denna "Magiska" ålder räknade i timmar, och därefter följt av minuter osv.
Fast igentligen fattar jag inte nojan över detta med 40 och ålderspanik. Försöker faktiskt känna den där paniken som man ska ha. Allt det där man ska fundera över om att har jag inte kommit längre, vad har jag gjort av mitt liv fram till nu.
Jag inser faktiskt att jag har inte rest över världen, har inte sett alla världens hav. Jag har inte hunnit se asien eller usa.
Mer jag funderat på detta jag inte hunnit med så tittar jag på vad har jag hunnit med?
Faktiskt jag har fyra barn, två styvbarn och en sambo som hjälper mig. Tror inte ens en jordenruntresa skulle kunna matcha allt det jag har hunnit se under tiden i mitt hem en mera få se barnen hur de lever och utvecklas.
Vissa dagar skulle jag vilja vara fri från allt men det går fort över lika fort som det tar att säga, bu!
Första september för 40 år sen föddes en liten parvel (Var en stor klump på över 6kg) som levt ett underbart liv med föräldrar som ofta bråkade och lämnade oss ensamma många gånger, men de fanns där även när jag själv inte förstod det. De visade mig en väg genom livet som jag många gånger har tagit fel svängar men alltid kunnat lutat mig tillbaka och veta att de står där och fångar mig.
Min far lämnade mig aldeles för tidigt i cancer samma månad som han skulle få bli pensionär. Han gick bort den månad han älskade mest av alla på året. Många tankar finns kvar och än mer frågor som jag inte får några svar ifrån han.
Det var en person med hopp och trygghet när jag var liten och banade en egen väg genom både dumhet och envishet, och en del intelegens med. Hans last vart bitterheten och ilskan över att bli lurad/missförstod.
Att han förlorade en son under tiden han var sjuk hjälpte inte han att behålla gnistan i liv.
För 40 år sen var min mor fortfarande en tonåring som utmattat hade fått mig. Henne har jag fått behålla till låns fortfarande att kunna be om hjälp när det är tuft och man igentligen bara vill gömma sig och försvinna.
Hon finns här och stöttar mig när jag känner att ett slut på livet är en lindring. Nej jag älskar livet och har ingen önskan att ta det av mig heller. Men ibland går man ner djupt.
När jag står nere på botten har mina barn räddat mig varje gång för nu är det min tur att leda dem och vara deras trygghet. Jag är nu mina barns guide i livet. Och det ger jag inte upp.
40 år, jag är mera nyfiken vad framtiden har att ge mig än att blicka tillbaka. Jag har min familj och mina barns framtid att få följa.
Ångest har jag inte för jag vet att mycke skit har jag lämnat bakom mig och det slipper jag och jag vet vart jag vill ta vägen med livet nu!
Det är faktiskt skönt att få passera 40!
Jag har min trygghet och familj. Har en familj som är större än man själv anar!
